Olympiska spel innebär att begrepp som ”trupper” och ”hjältar” åter tas i bruk. Men i den nationalistiska yran har ytterligare ett ord väckts till liv – moral.
Moralbegreppet används påfallande ofta i sportsammanhang. Referenserna är givna – psykisk/andlig styrka och omgivande begrepp består ofta av ord som mod, uthållighet och vilja. Moral ska läsas som ett lags eller sportutövares förmåga att utstå svårigheter och kampkänsla. Etymologiskt har moralbegreppet använts på samma sätt i krigsskildringar, där det refererar till truppens stridskänsla och dess styrka att utstå svårigheter och motgångar i krig.
Det är hundratals år sedan Sverige senast låg i krig. Sverige är också ett land som präglas av relativt låg patriotism och nationalkänsla i jämförelse med många andra länder. Men i sportsammanhang tenderar vår nationalkänsla att höjas och sportutövare ses som representanter för vårt land. Ord som tidigare har använts för att beskriva krig används nu istället i sportsammanhang.
I sportreferaten vimlar det av andra krigiska metaforer. Utövarna ska “försvara landets färger” och “visa vad Sverige går för”. På hockeyrinken går allt ut på att “strida om pucken” och “gå in i närkamp”. För att inte tala om ord som “anfall” och “försvar”. Även under detta OS har lagmoral förekommit i samband med begrepp som kampglöd, uthållighet och hög karaktär.
Sportutövarna förändras i våra tolkningar, från enskilda utövare och lag under svensk flagg, till något ännu större. De utgör våra sista nationella hjältar, redo att försvara landet. Vi benämner dem i grupp som en OS-trupp, i likhet med en militär sådan. Samtidigt som vi själva tar en chipspåse framför soffans OS-sändningar är det våra idrottare som ska visa hög moral, kampvilja och uthållighet. Kanske leder det till den nationella seger som tillåter oss att utropa dem som bragdhjältar.
Text publicerad på GP Kultur 26/2
